Våld mot kvinnor

Vart kom ilskan från? Vart kom slaget från? Han såg på sina händer och fattade inte vad han hade gjort.

'Du vet', ekade en röst i hans huvud. 'Du vet vad du gjorde och du tyckte om det.'

Han såg henne sitta på golvet, blod på hennes läppar. Hon såg på honom med rädsla, som att hon såg honom för första gången.

'Vad har jag gjort?' Han var överraskad av sig själv och försökte utvärdera situationen, men inget var längre logiskt.

'Fuck it,' tänkte han. 'åtminstone fick jag tyst på slynan.'

Det börjar som ett misstag.

Jag vill börja med att säga att jag förstår mig på män som slår kvinnor. Man kan inte känna hat och ilska om man inte kan känna kärlek och därför är det få människor som kan driva dig till vansinne på samma sätt som kvinnan du älskar.

Dessutom kan hon allt om dig. Och ju större ditt manliga ego är, desto sårbarare är du. Minns du  kvällen som var så speciell tills du inte lyckades få upp den? Det minns hon.

Med det i åtanke är det plötsligt enkelt att förstå hur en man kan slå och misshandla en kvinna han påstår att han älskar. Särskilt om han överlag är aggressiv och benägen till våld.

Det betyder dock inte att det är okej...

Enkelt att förstå - omöjligt att förlåta.

Om din kvinna väger mer än dig och har starkare muskler än dig och dagligen trycker ner dig - be my fucking guest and punch that bitch. Men så länge de omständigheterna inte råder så har du inte min eller någon annans tillåtelse att lyfte ett jävla finger.

Har hon varit otrogen mot dig med massa dudes och gett dig könssjukdom? Fine, jag kan blunda för en örfil. Men så länge det inte är fallet - lyft inte ett jävla finger!

Skulle något av ovanstående vara sant för dig är det ändå bättre att dump that hoe än att lyfta ett finger.

Varför?

För man slår inte kvinnor. Det är oförlåtligt och så måste det förbli.

Av den enkla anledningen att överallt i världen, varje sekund, är det någon äcklig kuk till man som terroriserar en kvinnas liv för att hon inte kan försvara sig och för att han har komplex för vad som döljer sig under hans kalsonger.

Och så (!) var det med det.

 - Alexander Sopov